Vi gav oss iväg i gryningen från Mgarr Harbour Gozo söndagen den 10 juli och satte kurs mot Sicilien och Marzamemmi. Det är ca 60 distanser dit och det brukar vanligtvis ta ungefär 12 timmar för oss, så en ganska lång dag till havs.
Vi fick en ljuvlig soluppgång och kocken ombord (hmm dvs jag) fixade en mumsig frukost – mackor med stekt ägg och pannbiff – en kopp kaffe på det och kapten Micke är riktigt nöjd! Inte mycket vind på vägen över, men vi satte upp genoa och storsegel som hjälp och motorseglade lite när tillfälle gavs. Några delfiner av storlek stor dök upp på vägen och lekte lite framför båten – alltid en härlig glädjekick!
Allt gick som en dans ända fram tills vi passerat Capo Di Passeo ca 30 minuter från Marzamemmi – vi gick för motor bakom Capo och hade tonfiskfarmar på ena sidan och klippor en bit ifrån på andra. Sitter framme på däcket och hör plötsligt en lång ramsa svordommar från Kapten Micke bakom ratten. Ratten snurrar runt runt och vi har ingen styrning alls, Micke testar nödstyrningen direkt men den är helt omöjlig att rubba och nu står det klart att vi förlorat styrförmågan över Nightowl. Tur i oturen har vi knappt någon vind alls och ingen ström som flyttar oss – vi ligger i princip helt stilla….
Jag ringer till hamnen i Marzamemmi och lyckas få prata med Gino som inte kan ett ord Engelska – bara Italienska – mitt i mina förklaringar så lägger han på luren!!! Micke försöker under tiden få kontakt via comradion – samma problem där – Italianooo. Ett par minuter senare ringer hamnen upp mig och Gino har förstått att något hänt och nu fått tag i sin son som kan lite Engelska – yes äntligen någon som man kan förmedla problemet till! Efter många turer lyckas vi få fram att vi inte kan ta oss in själva och efter lång väntan om kanske 20 minuter eller mer dyker en dingie upp från hamnen och hjälpen är nu inom räckhåll. Vi vinkar överlyckliga från däcket och blir lättade när Dingien styr mot Ugglan. Vi blir bogserade in till hamnen – tar säkert en halvtimme och är lite smålurigt då hamnkillen måste hålla koll på linan så den inte går in i hans motor. Vi kommer in i hamn till sist och publik väntar där såklart, men alla är superhjälpsamma och får oss på plats säkert förtöjda – puha. Mycket glada att vara i hamn men något skakiga och nu även planer på att skänka bort båten…… En liten drink lugnar nerverna och vi får fundera på hur vi gör nu.
